Jag sitter här med tankarna kvävandes om mig, när jag väl tror att jag har läget under någorlunda kontroll så rasar allt igen och paniken bara växer.

Allt känns så komplicerat igen, önskar verkigen att jag kunde åka tillbaks i tiden då allt jag hade problem med var att jag bråkade med familjen.

Min mur har vart nere och jag blottar så mycket jag kan men om man tränger sig på mig för mycket kan allt stängas av och man inser att man är på andra sidan utan att egentligen veta varför.

Man ska aldrig ta saker jag säger på skoj, speciellt inte mitt förflutna.

Jag bär på mer smärta än vad folk kan se, det är bara det att jag inte skäms så värst för vad som hänt. 

Det betyder inte att det inte känns i varenda andetag jag tar och minnen som strömmar till mig som får mig att tänka tillbaks till platserna det hände. 

Allt jag vart igenom har gjort mig stark, lärt mig att hålla kontrollen över mig själv, kunna stänga in de viktigaste och lämna ut fakta som inte är så farlig.

Mina svagheter kan inte skada mig så länge jag har kontroll, men minnen och fobier är det som slår till som hårdast.

Jag vill bara gömma mig i mitt skal och hoppas på att allt löser sig, att någon ska förstå till hundra och inte skämta om det eller testa det, även fast min bästa kompis förstår så vill jag att andra ska göra detsamma..♥

För det här är svårt för mig, och vad man än gör för att få mig att komma över en fobi, överraska mig inte.

Det kan sluta med att jag sticker helt.

 

Pussinuss Sarreh ~