Dammsugit (även sängen), skurat, käkat lite och nu tänker jag kika på möbler inför min renovering.

Mamma ska får möblera om i mitt rum eftersom allt hon rör blir perfekt. Alla som har vart hemöma hos mig och sett hur alla rum såg ut i lägenheten förstår vad jag menar...

Daniel är fortfarande uppe i verkstan och det oftast vid den här tiden min saknad blir som värst, saknar att snacka med honom och jag vet att han antagligen inte märker ett skit ifrån sin lilla bubbla där uppe.

Använder skoldatorn, sjukt irriterande.

Men nu ska vi ta in lite oro i allt, Tessî, du kanske borde sluta läsa..

Det handlar om nämligen om mat, mer brist på matlusten.

Och jag har inte haft lust med mat innan pga tandställningen, övergången mellan det och mindre lust, men nu när jag är sjuk så har jag ingen mat lust annars förutom soppa och kakor, samt väldigt mycket vätska (Zero och Ramlösa är min tröst).

Jag säger det här bara för att kunna titta tillbaka senare och se om det förbättras senare, för jag har tappat vikt, väldigt lite men jag kan känna/ se det ändå. Och för att jag vill låta er veta så mycket som möjligt så att ni inte oroar er för mycket, säger till på skarpen när det går för långt. 

Jag har ingen tillfredställning av att inte äta, jag orkar bara inte få i mig mat, äcklas av känslan.

 

Men nu ska jag ha det mysigt, godnatt!

Jag började lovet med en förkylning min underbara pojkvän donerat så fint till mig, han fick snuvan dagen innan han åkte och jag fick den dagen efter han drog, så kunde inte mörda honom för tillfället.

Och dom som känner mig när jag är sjuk kan dra på smilbanden vid minnena, min styrka (om jag haft någon innan) existerar knappt, jag får ont i kroppen och vimlar omkring i huset som ett gnällande spöke.

Trots att jag tappar all ork så har jag lyckats göra lite under den här tiden, även fast jag skulle börja städa och vara klar i söndag så börjar jag inte bli klar förens nu..

Ska snart dammsuga, som tydligen behövs igen, kanske bestämmer mig för att skura golvet också medan jag ändå har den här glöden igång, ett tecken på att min sjukdom börjar försvinna och jag kommer igång med att njuta av lovet.

Och något otroligt hände igår och idag.

Vi börjar med gårdagen, för en gångs skull så bestämde jag mig för att spendera lite tid med familjen framför tv:n, och det var ovanligt mysigt, vi såg drömkåken och diskuterade lite om det, sen såg vi på en gammal film som handlade om en man och hans liv som indian och vit, hur han försökte hitta balans mellan dom två och hur brutala de vita människorna var under den tiden.

Anders och jag skrattade lite åt filmen, och jag kände mig lite som hemma igen.

Idag så skämtade han faktiskt med mig, han sa något till mig. 

Och jag svarade, det kändes helt otroligt, inte som när man pratar med sin förelskelse i skolan (och ja, jag vet hur det är!) utan mer som när en lärare klappar en på axeln och säger att man gjort något extra bra. A+.

Ska också börja lite med 30 dagar, men alla vet att jag aldrig kan hålla igång varje dag utan jag gör en "30 inlägg" istället.

Var länge sen jag hade en och det kanske kan få mig att börja hitta mig själv igen?

 

Bara några avsnitt kvar på gossip girl, en helt dramatiserad serie som jag tycker följer samma mönster hela tiden, alla dejtar någon inom den inre cirkeln, kan inte alla bara dejta någon utanför den?

Ge lite variation mellan alla? Vid det här tillfället så har nog alla haft sex med varandra.

Och dom glömmer bort varandra så enkelt, den enda som i sånt fall har kärlek är Blair,Chuck,Dan, Serena, men dom behandlar den så illa, och dejtar andra emellan pauserna, otrohet, svek, skandaler, Blair och Serena är bästa vänner men dom försöker krossa varandra åtminstone varannan säsong, och det gör inte bästa vänner, verkligen inte.

Men det är lite gulligt att dom håller ihop sin lilla grupp sen säsong ett, fortfarande vänner som ställer upp för varandra vad som en krävs.

Aja.. jag som babblar igen..

 

Tessî har rätt, det man oftast skriver om är negativt, och det gäller speciellt mig ibland.

Just nu är jag förstörd, alla murar jag haft uppe krashar ihop, faller ihop och lämnar mig blottad och ensam, jag håller om mig själv mitt i röran, letar efter någon att krama om mig.

Men när allt kommer omkring så spelar det ingen roll hur många vänner man har, hur många som känner en tillräckligt väl, när tårarna faller är man alltid ensam och förtvivlad.

Jag blir inte lätt sårad, men när det kommer ifrån honom så kan jag inte stå emot, allt negativt blir fem gånger så stort för allt jag vill vara är perfekt, även fast jag är långt ifrån bokstaven P.

Min riktiga familj existerar inte, dom är som inhyrda skådespelare som ska få allt att likna som en IKEA-annons, men sanningen är att det känns som om jag inte har någon familj.

Att sätta etiketer på dom får dom bara att kännas mer äkta, men dom är främlingar för mig.

Mina syskon, mina svärföräldrar, mina morföräldrar,kusiner,mostrar,farbröder, till och med sysslingar - allt som folk runt omkring mig upplever som normalt är vad jag drömmer om att få ha.

Och jag insåg hur lite min familj är intresserad av varandra, vi handlar knappt tillsammans.

Världen rasar när jag var på tröskeln till mitt drömland, Daniel bad mig att stanna hos honom, och jag skulle inte vilja något hellre än att alltid få ha honom nära, inte en minut för mycket för mig.

Dock skulle han tröttna fort som fan på mig antar jag.. och jag skulle bara bli depp och övergiven, igen.

Många dagar vill jag ge bort det jag har, så hemskt mycket, bara för att slippa gråten, saknaden och allt annat negativt, men de stunder då han är här och fyller hela mig med lycka över allt annat.

Gråten är fortfarande i halsen, ord är för känsliga för att yttras, så jag skriver av mig så lite jag kan och hoppas alla har ett underbart lov.

 

 

Åh en sån underbart hemsk början på något så skönt som en hel vecka av ingenting.

Igår hade vi ett cross fit pass i skolan, kändes som om jag skulle dö, och jag fick inte ens duscha efter!

Mina ben kändes som gelé hela vägen till bussen och varje steg var ett mirakel, ett under att jag inte föll ihop på vägen och blev överkörd - fattar vad folk menar "after leg day".

Tessî var min partner, vilket jag inte tyckte om eftersom att hon VERKLIGEN inte borde träna med sådan extrem intensitet som igår, men hon var en bra partner, stöttade mig och fick mig att kämpa när det kändes mer eller mindre som om jag skulle hulka över alla och sen spy på idrottsläraren, eller instruktören.

Jag lyckades ta mig hem, utan så mycket träningsvärk, eftersom att gick i en timme (rädd för att aldrig kunna resa mig upp igen om jag lät mig själv sitta).

Efter en timmes stress hemma skjutsade mamma in mig till Eskil för att gå på Halloween festen dom annordnat, Tessî och Ronja var redan inne när jag kom och så fort festen satte igång på riktigt förlorade jag mig själv i musiken.

Det enda som existerade var vi, musiken och utrymmet bland alla människor.

Jag dansade bara på, släppte loss som bara Åke, Pea och Irre brukade göra, och på något sätt kunde jag se dom i folkmassan, jag dansade inte bara för mig, utan för alla fina minnen vi haft på dans golvet, och nu fick jag uppleva dom med Tessî och Ronja ♥

Dock blev jag trött efter en timme och Daniel lämnade aldrig mina tankar helt, jag önskade att han var vid min sida, även fast han antagligen skulle gjort som Robin 1 & 2, antingen sitta utomhus och ta det lungt med ett glas Cola eller vart upp med mig på dansgolvet, tätt intill mig och viska snuskiga saker i mitt öra...

Men kvällen blev amazing, underbar och det var en av sakerna jag kanske behövt, fick också två komplimanger, tydligen är jag en väldigt bra dansare, och ni som känner mig, sluta garva.

En liten överraskning stod vid dörren när klockan började närma sig nio, nämligen min prins ♥

Tillsammans red vi av mot solnedgången och älskade passionerat tills natten blev dag.

Och gav mig en extrem träningsvärk i både ben, rumpa, lår, handen(?!) och axlarna, värre än cross fit träningen.

På köpet av träningsvärk som får mig att gå som en 89:årig tant, så drog vi till Eskilstuna för julklapps shopping, i en halvtimme så nu har jag 2 personer avcheckade ifrån min lista, bara 100000 kvar...

 

Och jag kommer ihåg hur vi brukade klaga hela vägen till skolan, hur vi skällde ut pea för att hon klagade mest av oss, ibland brukade jag och Åke le när hon började, precis som föräldrar brukar le emot sina barn när dom gör sina vanliga hyss, pea kan vara en riktig mardröm när hon inte förstår, för hela världen kollapsar och hon vet inte vad hon ska ta sig till, och ibland blir hon sin mamma, men också så är hon ju den lilla söta pea, den som man bara vill ha i sin famn och gosa in, den som skrattar högst och som får en att le på morgonen, och jag älskar henne precis som hon är, tack vare henne hade vi musik på morgonen till skolan, och på sommaren när skoldagarna tog slut så sattes karaoken igång emellan oss, vi tävlade om vem som hade den värsta sångrösten, vilket var såklart pea.. 

Men vi är fler i den här familjen, vi har Åke, min ängel sänt av himlen själv för att vägleda mig igenom livet, det är du som har lärt mig empati, förståelse och hur mycket vänner betyder i livet, när jorden gungat så kraftigt att jag inte orkar hållt emot så ger du mig skydd emot större skador, du lärde mig att man måste ha dåliga dagar men att de är dom bra som räknas.. 

Du är min syster, min ängel, min lärare, min själskamrat, och om du försvann skulle jag antagligen ifrågasätta livet, men du vet att mitt ego och min stolthet kommer driva mig till vansinne en dag.

Och det är en annan sak, du förhindrar mig ifrån att bli lika galen som jag tror jag kommer bli i framtiden, du är det klara i mitt liv, det jag aldrig tvivlar på!

Låt oss nu inte glömma Erica, åh fyfan irre.. Jag har kämpat vid din sida, emot dig på slagfältet och för dig.

Du gick ifrån min bästa vän, mitt allt, till en person jag inte kunde stå ut med, men den personen har växt upp till en underbar person med empati (i en viss mängd) för andra, en person med så mycket lycka att du smittar av dig på omgivningen, och din känsla för romantik och passion får oss alla att dra på smilbanden när du pratar om killar, du är så underbar min vän, min syster, du kan vara så full med liv, och du kämpar alltid för rättvisa, om de inte gäller dig själv och godis såklart.. Tjuv!

Jag vill bara säga att jag är stolt över dig, över er alla.

Och jag saknar er som fan ibland, ingen som håller mig i handen på vintern för att jag fryser, inga mer helger/vardags kvällar då vi drar upp på centrum och flummar bort alla sorger i världen, inga mer stunder med lärare som vi gick på nerverna, och inget mer mobbning.. 

Jag älskar er, jag är så stolt över vem ni är, jag saknar er så sjukt mycket, och när min familj sviktar, kan jag alltid söka tröst hos er, med öppna armar och B&J's! 

Tjena mors, perssons.

Den här dagen har kännts rätt så bra, vilket bevisar att efter regn kommer det sol, för om det var en regnbåge skulle jag blivit hög hela dan, vilket jag var efter att jag kom hem, övertrött sen 16..

Jag har ätit, pluggat en pytte liten bit matte, pratat med Daniel, och  jag blev så rastlös (pga tröttheten) att jag knappt orkade prata, men ändå så ville jag inte att han skulle gå.. kärlek eller ensamhet?

Gick med i bokcirkeln också, och vår första bok är inte bättre än, Dracula av Bram Stoker (Staker..hehe).

Ser så fram emot att läsa den, har tänkt göra det innan men är mer insatt på nya böcker hela tiden att jag aldrig kommer igång med dom gammaldagsa, hoppas den här är lika bra som jag hoppats, hittills är den bra, seg läst, men bra.

Kan dock inte sluta tänka på "Dracula: Dead and loving it", Åke, du vet vad jag pratar om..

Åh, min fina Åke är hos sin älskade! Ibland undrar jag om jag är så kär som jag tror att jag verkligen är, för jag får aldrig riktigt uppleva den saknad som Tessî och Åke beskriver.. visst saknar jag honom, men dagarna går så fort, och sen får jag se honom igen! ♥

Imorgon är det fest, untz untz, emo for the win, nejmen, fick tjejerna att följa med (inga protester direkt..) men jag har ändå panik över att inte hinna eller att något ska gå fel eller hur jag ska ta mig hem, för mamma har gått med på att skjutsa mig dit, efter många stön och försök att hitta en balans mellan det.

Problemet är att jag antingen måste åka klockan 19:19 eller 22 någonting, varken eller låter lockande.. jag kanske kan stanna i skolan en timme till? Men Daniel då? Jag kan inte lämna honom hemma hos mig tills 23?! Eller...? NÄ..

Checkade nyss av "Once Upon A Time" ifrån mina avsnitt, det var awesome! Jag skrek "NOOO" när det väl var slut, jag hatar verkligen när det blir svart och tyst, för antingen är det slut eller bara en liten paus..och när det närmar sig slutet hoppas man verkligen på att det bara ska vara en paus.. tyvärr inte..

Ska nog läsa lite och sen somnar jag nog.

 

Här har ni några mysiga tumblr bilder och några roliga klipp ifrån "dracula:dead and loving it"

 

Jag tror alltid att det är fredag antingen idag eller imorgon, ser nog hemskt mycket fram emot lovet.

Som jag kanske sagt förut så har jag mått rätt så dåligt nuförtiden, och idag var det kaos.

Det hela började med extrem träningsvärk i både lår och rumpa, kan inte förstå varför heller.

Fortsatte med att jag kände mig lite utanför, men det brukar jag alltiid göra, attentionwhore?

Och jag brukar inte låta det påverka mig, men idag orkade jag inte ignorera det och blev istället nedstämd, dagen fortsatte med att jag tog en sallad till lunch, och åt ensam, för tjejerna får sovmorgon tills 12 på onsdagar, fuckers. Vilket lämnar mig ensam i skolmatsalens kaotiska miljö. Så mamma och bestämde att jag istället kunde gå och äta ute varje onsdag, problemet är att min budget är på 50 kr per vecka, inte så värst nyttiga och bra maträtter att få tag på.. så antagligen kommer det bli en "sallads-onsdag" på Hemköp.

Men det värsta var nog vid fysiken, jag förstod inget, och sjuksköterskan har nog rätt, jag sätter WAY för mycket krav på mig själv, att jag ska vara lika smart som Tessî och Ronja, men det behöver jag inte vara, dom gillar mig ändå för den psykopatiska personen jag är, och även fast jag tvivlar på det, tycker dom att jag är smart på ett annat sätt, vilket hjälper mig ibland, bara ibland. Så efter allt misslyckande de här veckorna orkade jag nog inte mer, jag började nästan gråta efter att jag ringt Daniel inne på tjejtoan, så jag gjorde det jag brukar göra när jag blir nere, jag ringde Åke.

Hon lugnade ner mig, tills jag kom till sjuksyster för att få Ipren, då brast nästan allt, jag ville gråta, men som alla vet, så kan jag knappt låta mig själv gråta framför andra, jag vet inte vad det är, men jag känner mig tryggare hos skolsyster än hos kuratorn.. känns bara som om hon försöker analysera mina problem så fort som möjligt medan sjuksköterskan mer säger "ta din tid, vi fixar det här!".

Och kuratorn försöker få mig att överväga att försöka bli av med ångesten, men jag vågar inte.

För vem är jag utan min ångest? Det är någon Stockholms syndromigt, jag hatar den för vad den gör emot mig men jag kan inte föreställa mig ett liv utan känslan, det blir inte jag då.

Ångesten har blivit en del av mig, alltid varit och utan den skulle jag inte veta vem jag var, kanske skulle det bli enklare i livet, men just nu är det bara så främmande, och om det inte är ångest kommer jag bara må ännu sämre, den är min trygghet, jag kan inte leva utan att veta om mina problem.

Och under lektionen märkte Tessî och Ronja att jag var nere, och Tessî frågade mig vad det var, hon visste redan bara av att se på mig att det där gällde mer än dåligt, jag skulle vilja se mig själv igenom hennes ögon, för jag ville bara gråta, mitt framför alla, i korridoren, i klassrummet, men min stolthet hindrade mig, som vanligt.  Men sanningen är ju att jag knappt vet varför jag mår såhär, eller rättare sagt, vad av mina problem som orasakar det, antagligen alla, jag har trackat ner på mig själv den senaste tiden.

Det var så gulligt att Tessî försökte göra mig glad igen, och med dom så mådde jag lite bättre, jag kunde le.

 

Efter skolan så övertygade dom mig att dra ner på stan med dom och kolla in lite kläder, det var nog en av de roligaste shoppingstunderna, har många, som när Åke och jag shoppade loss i Norrland och när Pea, jag, Douglas och Eliz shoppade på H&M, mest Pea delen, men vem hade vetat att en BH skulle passa så bra på Dogge?

På bussen träffade jag Klara, och vi snackade hela vägen som vanligt, vilket får mig alltid att antingen känna mig pigg eller deprimerad när jag går av vid min hållplats.

Men detta kommer kanske chocka en del, jag gjorde matte när jag kom hem, och jag fattade faktiskt!!

Så nu förtjänar jag resten av kvällen ledigt med en bok, eller ett samtal med en viss kille som har mitt hjärta i sina händer... ♥

 

Ber om ursäkt för det förjävligt långa blogginlägget.. bilderna är min ursäkt...♥

Som rubriken säger, så drunknar jag inuti mig själv.

Jag är som en billig kopiaa av tjejen jag en gång var, jag går men jag ser inte mina steg i sanden längre.

Det känns som om jag lever, men jag upplever inte vardagen längre.

 

Dagen har flytit på sakta, lika trögt som sirap.

Började med tyska, dock var kemin som en dröm, glasklar, jag hittade min stund i rampljuset med några saker också, det kändes underbart, det kändes som om jag plötsligt var jämnlike Tessî och Ronja, vilket kändes så grymt skönt!

Sedan så hade vi svenska, fick skriva om en novell vi läst och skriva massor om den, tror jag skrev för lite (ett mirakel), som Emilia fick läsa igenom och skriva kommentare om allt, tycker synd om henne..

Ekonomin flöt på, som vanligt underhöll Chris oss med sina små skämt och roliga exempel, satt bredvid Ronja, vilket inte brukar hända så ofta, och jag fick lite bevis på att Tessî faktiskt bryr sig om att vi är runt omkring henne i vardagen ♥

Dagen avslutades med ett fint prov, jag var först av alla att bli klar, tog mig ungefär 30 minuter innan jag jäktade ut därifrån för att hinna med bussen hem, snackade med Klara hela vägen.

Och det fick mig att undra, jag kanske borde gå på Halloween festen trots allt?

Tänk om det kunde få mig på bättre tankar, det kanske är precis vad jag behöver? Bara släppa loss utanför mina rutiners mallar?

Min chans att leva lite?

 

Jag har ångest, hela min mage känns som om den ska explodera, mina axlar känns tunga av en börda jag inte ens börjat bära, det här var inte hur jag hade planerat min helg.

Men det var det inte att missa bussen igår, stanna ute i kylan en timme, få panik/ångest över att behöva lämna tillbaka en sak och be till en gud jag knappt tror på.

Fast det var det som hände.

På måndag har vi historia prov, och jag har knappt pluggat, rättare sagt, jag har knappt pluggat till några av de proven jag haft dem här två veckorna, och jag fick underkänt på 2/3 av dem.

Och det skrämmer mig, jag som knappt behövde plugga förut måste inse att det här inte är Eneskolan. Jag kan inte bara komma in där och få godkänt, det här är tuffare, och jag måste kämpa hårdare.

Så nu ska jag faktiskt försöka plugga till provet, om jag så ska gråta och slita i mitt hår efteråt.

 

God, god ingenting på er.

Jag mår hemskt idag, började med att Erica stack och lämnade mig ensam hemma hos henne, det var inte det att hon lämnade mig ensam, utan att jag skulle hänga med på vägen och stanna i biblioteket.

Istället gav hon mig en extra lång sovmorgon som jag, tyvärr, njöt av.

Senare gick jag till tandregleringen, fick springa dit för att jag trodde att jag var fyra minuter sen, visade sig att jag var en minut till godo när jag väl kom in. Fick små utskällningar om min tandborstning och användningen av mina gummisnoddar, eller mer den lilla användningen av dem.

Efter det skulle jag plugga, men spänningshuvudvärken efter dem nya bågarna i tandställningen kickade in och nu känner jag mig så jävla trött att jag bara vill sova, här och nu.

Jag kan inte se på film, inte läsa och knappt skriva, gör det bara för att skriva av mig, somnar snart ändå.

Lösningen är ju Alvedon, eller vatten som Daniel antagligen skulle sagt..

Men alla som känner mig vet att jag inte bara tar Alvedon om det inte är riktigt illa, bättre att bara sova av det, om några timmar ska jag träffa min kärlek!

Ser inte fram emot ångesten jag kommer få imorgon men just nu ger jag upp, kämpar mer imorgon + höstlovet!

Jag mår uselt idag, vaknade helt enkelt på fel sida av sängen, eller golvet, i morse.

Började med lusten för att gå upp imorse låg på noll, samma med tempraturen känns det som.

I följd av ett biologi prov, efter det mådde jag piss resten av dagen, eller jag hade väl små glada stunder men mörkret var alltid omkring mig.

Jag var äcklig, ful, patetisk, dålig på allt, men jag kunde ju inte tycka synd om mig själv? För då vore jag mer än patetisk, det skulle bara vara så sorgligt.

Mitt humör har vart på en nivå av sorg, irriterad och allmänt "ge upp" humör, men på fysiken gick det faktiskt bra, något säger mig att Dennis kör snällt, för "min" skull.

Mamma håller också på att baka Cupcakes, som jag bara längtar tills jag får käka upp, jag behöver verkligen en cuppy just nu.. *host* medlidande/tröst mat *host*..

Bestämde mig för att belöna mig själv med en pluggfri dag, och plugga i helgen..yay.. istället ska jag damma mitt rum, planera allt för imorgon, tända några ljus, sätta på stämningsfull musik och läsa, koppla av helt enkelt.

 

Kanske hjälper mig och mitt jävla humör?

 

Imorgon ska jag också till kuratorn, som jag inte alls såg fram emot i början, men de här senaste två dagarna har jag verkligen sett fram emot att bara "packa ur allt skit ur min väska" som Tessî beskrev på sin blogg.. hehe..

Men också för att det kan vara skönt att bara få ut allt, även om jag inte döljer något så känns det tungt.

Mår kanske bättre sen?

 

Jag kände mig också finare ut förut, i nian, nu känns det som om jag spolat bort den gamla Sara för att ersätta henne med en sunkigare verision, förut sminkade jag mig och hade på mig någorlunda fina kläder.. nu går jag runt i koftor och jeans utan smink och håret utsläppt utan någon styling.. och jag mår skit.

 

Jag mår verkligen dåligt, och antagligen kommer jag göra det ett tag till, så håll ut vänner och familj, den här bitchen har inte ens bitit ur det sura äpplet än.

 

Ännu en underbar tisdag, bara två dagar (ifrån och med imorgon) tills min prinskorv kommer! ♥

Försöker städa så mycket som möjligt så att vi kan spendera lite tid tillsammans istället ♥

 

I förra avsnittet av Saras liv ~

 

• Jag fick astma medicin

• Boknigar

• Tufft med prov

• Vänner är bra

 

I detta avsnitt..

 

• Jag har märkt att jag blir hyperaktiv och glad av min astma medicin, vilket leder till att jag skämtar, dansar och sjunger under idrotten, det har nog hjälpt lite men jag är fortfarande rädd över att jag bara inbillar mig alltihop för att må bättre, kanske jag kommer om 5 veckor och mår ännu sämre?

 

• Malmköpings vårdcentral är 10 gånger så snabba som Järnas var, redan nu har jag fått 2 inbokningar, detsamma med skolan, dem bokar in tider och meddelar dig om ändringar, jag diggar det här länet.

 

• Den här veckan har jag biologi prov, jag missade det förut så jag får göra det på Torsdag (missar sovmorgonen för det), sen har jag matteprov och ett kemiprov på tisdag, och historiaprov någon gång.. måste fråga Tessî om datumet.. hon har koll på sånt!

Samt så har jag massa uppgifter att göra, men när har jag inte det? ♥

 

• Skolan är fortfarande bra, och jag känner att det känns som hemma där, det är typ som att gå med Åke och Pea igen, så när vi får ett bord med bara två sittplatser blir vi lite förvirrade.. Men det är skönt att dem alltid väntar på mig och dem är också den sorten som sitter kvar på lektionerna när alla andra går tidigare..Men på något sätt så lyckas jag alltid vara sist ut ur klassrummet?!

 

Aja, ha en bra dag.. kväll.. ☺♥

 

 

 

Länge sen jag hade en svensk rubrik, men nu börjar man vilja ha lite svenska i vardagen istället!

Hela min kropp gör fortfarande ont, fast jag kan känna att det inte är lika mycket som den första månaden, nu är det mest irriterande, jag orkar lite mer på lektionerna också, förutom dem sista kanske.. då börjar jag stänga av mig själv helt antar jag.

Skolan har faktiskt blivit till en positivare plats, och jag tror att det är lite tack vare Tessî, hon är en person med många problem, men någonstans i henne hittar jag det lugnet jag bara kunde hitta med mina bästa vänner, jag kände mig aldrig vilsen i början, men aldrig riktigt hemma heller.

Jag mår både bättre och sämre psykist, det känns bokstavligt talat som om jag skäller ut Daniel minst tre gånger om dagen för små bagateller, snart kommer jag skälla ut honom för att han går på toa, haha!

Men åh så underbart det är att ha honom, varje gång han är omkring mig blir jag glad, eller smått ledsen över tanken på att han kanske ska åka..Men jag är otroligt lycklig över att ha funnit någon som han, eller rättare sagt, att han fann mig ♥

Dem som verkligen umgås med mig, vet vilken otroligt jobbig människa jag egentligen kan vara, men de ser tjejen under det också, den som charmerar fram ett leende då och då, och det känns som om jag faktiskt hjälper människor ibland, även fast jag sänker vissa också.. ♥

Och som vanligt pladdrar jag.

 

• Jag har kollat upp varför jag mår så fysiskt dåligt, speciellt andnöd och svettningar av mindre ansträngningar, dem sa kanske ansträgnings astma.

• Jag har ett besök hos tandregleringen i Södertälje 11:00 och en remis till Mälarsjukhuset i Eskilstuna 15:35 på samma dag nästa vecka, så antingen måste jag jäckta igenom hela dagen med bussar och tåg eller boka om.

• Jag har världens sämsta självförtroende just nu, känner mig as ful och äcklig, och att jag borde göra något åt det, vilket alla vet att jag typ aldrig kommer göra..

• Träffar min pojkvän mindre pga att hans EPA brann upp, saknar honom så :(

• Jag har några prov att plugga till men orkar inte

• Det blir övernattning i helgen med finaste tjejerna! Woooppiee Poppie!

• Daniel kanske kommer på fredag, och städar mitt rum med mig.

• Bara för att förtydliga det, jag ska STÄDA mitt rum gott folk! (Writing history)