Tessî har rätt, det man oftast skriver om är negativt, och det gäller speciellt mig ibland.

Just nu är jag förstörd, alla murar jag haft uppe krashar ihop, faller ihop och lämnar mig blottad och ensam, jag håller om mig själv mitt i röran, letar efter någon att krama om mig.

Men när allt kommer omkring så spelar det ingen roll hur många vänner man har, hur många som känner en tillräckligt väl, när tårarna faller är man alltid ensam och förtvivlad.

Jag blir inte lätt sårad, men när det kommer ifrån honom så kan jag inte stå emot, allt negativt blir fem gånger så stort för allt jag vill vara är perfekt, även fast jag är långt ifrån bokstaven P.

Min riktiga familj existerar inte, dom är som inhyrda skådespelare som ska få allt att likna som en IKEA-annons, men sanningen är att det känns som om jag inte har någon familj.

Att sätta etiketer på dom får dom bara att kännas mer äkta, men dom är främlingar för mig.

Mina syskon, mina svärföräldrar, mina morföräldrar,kusiner,mostrar,farbröder, till och med sysslingar - allt som folk runt omkring mig upplever som normalt är vad jag drömmer om att få ha.

Och jag insåg hur lite min familj är intresserad av varandra, vi handlar knappt tillsammans.

Världen rasar när jag var på tröskeln till mitt drömland, Daniel bad mig att stanna hos honom, och jag skulle inte vilja något hellre än att alltid få ha honom nära, inte en minut för mycket för mig.

Dock skulle han tröttna fort som fan på mig antar jag.. och jag skulle bara bli depp och övergiven, igen.

Många dagar vill jag ge bort det jag har, så hemskt mycket, bara för att slippa gråten, saknaden och allt annat negativt, men de stunder då han är här och fyller hela mig med lycka över allt annat.

Gråten är fortfarande i halsen, ord är för känsliga för att yttras, så jag skriver av mig så lite jag kan och hoppas alla har ett underbart lov.