Det känns lite som om ödet belönar mig idag, för allt skit de här senaste 5 dagarna.

Började med att jag gick till kuratorn och pratade av mig lite, hade världens klump i halsen hela tiden men kunde inte riktigt börja gråta framför henne.

Sen slappnade jag i biblioteket med en bra bok, god lunch på centrum, provet kändes jätte bra och stress fritt!

Fysiken blev inställd så nu väntar jag bara på att engelskan ska börja, sen far det hemmåt!

Happy chick, ska se awkward med tjejerna nu, pussinuss!

Pappa och jag åkte till biblioteket som avtalat, men det blev inte så mycket plugg, pappa blev lite förvirrad då och då.

Och tillslut började Liana gråta och vi var tvunga att åka hem för att få henne att sluta, som vanligt.

Men fick min belöning i form av en dejt med min prinskorv, McDonalds, bio, 2-4 timmar för oss själva..

Om det inte var så att pappa stannat kvar på Heron för att Liana ville träffa mig, men dom skulle inte vara i närheten av oss, som om vi kunde sluta speja omkring för att vara säkra på att dom inte var inom synhåll.

Jag kan inte kyssa en kille framför min pappa, dels för att jag antagligen skulle få skäll..senare.

Vi fick i alla fall vara ensamma på bion, eller tja, omringade av 45 andra människor... men annars, helt ensamma.

Pappa stannade på Heron tills filmen var slut och sen skjutsade vi Daniel till stationen, även fast tåget inte skulle gå fören 30 minuter senare, men vi kan ju inte ha min pojkvän hemma hos mig? Nej fy!

Men dom där timmarna räcker aldrig, man vill ju alltid ha mer! Och jag ville så hemskt gärna sova intill Daniel igen, bara känna hans värme igen och hans trygga famn.. istället skällde pappa ut mig inför prinsen och förstörde dom sista 30 minutrarna.. fattar inte att han gjorde det.

Och inte nog med en gång, sen skällde han ut mig igen på vägen hem.

Men jag är stolt över mig själv, för första gången så skrek jag inte emot honom, jag bad honom inte skjutsa hem mig, jag sa några saker (inget ens i närheten av vad jag brukar) och föll några tårar i tysthet. Jag kan inte låta bli att gråta, men ibland är tystnaden lika bra, för idag, så höll jag tyst.

Är hemma hos pappa, länge sen jag tog mig tid, och ork, att åka hit.

Men jag blir så trött, och att vara hemma hos pappa är det mest utmattande jag vet ibland.

Missförstå mig inte, jag älskar att umgås med min pappa och jag älskar mitt lilla monster, men i grunden är hon lite av ett monster, ett jävligt jobbigt och uppmärksamhetssökande monster, förstår min mammas känsla nu.

Och det sliter verkligen på min energi att höra henne hela tiden, gråta, prata, skrika, vilka få mig att skoja med henne, leka med henne, titta på henne. Hon har mitt hjärta men herregud va trött man blir! Tycker därför synd om både min mamma och min pappa, som fick ta hand om mig, som babblade dubbelt så mycket.

 

Var och handlade med pappa innan vi åkte hem till "hemmet av lögner" så nu har jag köpt så att jag kan lagra allt hemma, då slipper man betala på 2-4 månader för nya produkter, dels för att det är "billigare" här.

Pappa och jag ska åka till biblioteket dom här två kommande dagarna för att plugga, och spendera lite tid tillsammans ifred, det kommer nog både bli jobbigt och mysigt. Min lilla pappa har en tendens att skryta om hur bra han var i fysik och matte på sin tid, och då betonar jag på sin tid.

Fast dock så har han ju hjälpt mig med matten när jag var mindre... Och det gick bra.

 

Är så jävla trött... så nu ska jag läsa klart svenska läxan.

Nu ska jag läsa, men lägger upp lite bilder på lunchen jag åt ute idag och våran plugg tid :)

 

Mina älsklingar, åh ni underbara änglar som håller mig vid liv..

Ni vet inte alltid vad ni ska säga, men ni hjälper mig ändå, genom vått och tort.

Men när ni väl står på kanten vet jag inte vad jag ska göra, allt jag kan säga är..

 

 

Underbara måndag, och den här gången menar jag det verkligen.

Vaknade trött och med halv näsblod, fick panik över om det skulle fortsätta, ville inte resa mig, ville inte ligga kvar, ville ingenting.

 

Skoldagen flöt på, lånade en bok, tyska, mycket bra, läste, kemi, fantastisk, lite inne i andra saker också, halv svenska lektion, glömt boken, valde ett stycke som passade mig, plugg, plugg, meningslöst, lunch, åt faktiskt rätt bra, läste, blev medlem på något, fnissade, andra halvan av svenskan, läste högt med rodnad i själ och hjärta, kommenterade andras läsning, kritisk men uppmuntrande, precis som jag är, ekonomi, borta i boken till 89 %, historia, borta i boken 67 %, sen slutade jag, läste i väntan på bussen, åkte hem, pratade med Daniel om allt möjligt, pratade med pappa om fysik, livet, mig, han och löss, åt middag, något nytt med räkor, jag älskar räkor. Ringde till Åke, hennes gammel farmor har dött, trösta, försöka få henne att förstå, försöka peppa, försöka skämta, nöjer mig med det jag åstakommer och säger hejdå, kommer till datorn, bloggar, om allt och ingenting.

 

Ska läsa Lord of the Flies, sista kapitlet nu då, undrar vilka som kommer dö, och om dom blir räddade, hoppas jag verkligen att Ralph lämnar Jack på ön med några av hans vildingar.

Sen blir det väl att läsa En komikers uppväxt efter en avkopplande dusch, kanske fortsätta se på Harry Potter?

Puss ♥

 

P.s, jag lyssnar på Nightcore, fattar varför Daniel lyssnar på det under lan, man blir extremt pigg, till och med lycklig, för idag är jag glad! ♥

 

Och jag är absolut inte fjortis... pft...

Japp, en urusel dag egentligen, som fått mig att vilja krypa ut ur mitt eget skin och skrika, inte efter hjälp utan efter benådning av mitt eget psyke.

Jag mår dåligt, jag vet varför jag mår dåligt, jag pratar med folk för att jag mår dåligt, jag försöker må bättre och jag ger verkligen inte upp.

Lite svårt att inte ge upp när man känner sig så usel som jag gör, speciellt när dom man umgås är 1000 gånger så smartare, inte för att jag verkligen tror att dom är super smarta, alla är smarta på olika sätt, men nu menar jag skolsmart, och internationelt smart. Dom kan saker som jag bara trodde att folk som tittade på nyheterna vet, och dom kan samtala i en över smart kombination av händelser, nu och då, dra slutsater, skämtar på ett språk jag ibland inte förstår, men jag vill förstå.

Det är tufft att känna sig dum, och speciellt när man vet att dom andra också tycker att du bara är i vägen, för det är så det känns nu förtiden, att jag bara är i vägen för folks framsteg, att man inte kan ta ett steg tillbaka och räcka ut en hand och säga "vi hjälps åt!", för ibland är det allt som behövs för att jag ska må bra, att veta att jag egentligen inte är ensam i allt, att folk vill hjälpa mig nå mina mål när jag själv låser in mig.

Jag vet att jag kan lära mig att förstå allt, och som sagt, jag tänker inte ge upp.

Botten är inte ens i närheten än, det här är bara en svacka och jag kommer ur den.

Och dom jag saknar som mest är egentligen Åke och Daniel, mest Åke faktiskt, jag saknar att ha min klippa, mitt ankare som stoppar mig ifrån att crasha in i isberget, tjejen som läker mina sår, och gud, jag har många sår. Jag saknar hur du brukade pussa bort alla mina problem, fick mig att le och slå lärarna i ansiktet med mitt arbete, hur du peppade upp mig efter skolan, hur du fick mig att fortsätta.

Jag går ut ur klassrummet, jag är vilsen, och det är inte förens efter jag inser vad jag letar efter, friden du alltid erbjöd, den finns inte någonstans förutom i din varma famn, jag saknar våra små stunder i mitt rum med musiken på, bara babbla om allt möjligt, till och med läxor.

Det känns som en dröm, att kunna se dig varje dag är en dröm, ett minne. 

Och jag saknar dig så förjävligt mycket, jag behöver dig min syster, my guardian angel.

Nyss gjorde jag klart historia uppgiften nummer 1, bara om romarikets fall nu då.

Ska sova, det kan behövas.

Har fått ont i ryggen igen, kanske är sängen trots allt?

Eller faktumet att jag knappt får vila förutom på kvällen?

Aja, morgondagens problem.

Godnatt ♥

 

 

 

 

 

 Hejsan alla underbara människor som vandrar den här världen, och hoppas ni alla tillägnade någon minut till de som inte längre finns ibland oss.

Sitter just nu i min säng och bara känner hur min energi bildas för att kunna skriva svenska uppsatsen, jag måste bara inse att det är okej att göra fel, om jag lär mig av mina misstag.

Det känns som om jag borde vara bäst på att skriva, och att jag antagligen kommer göra Pertti besviken genom att visa mitt arbete, men istället måste jag svälja min stolthet och göra det bästa av situationen.

Önska mig lycka till!

Imorgon börjar skolan igen, jag kan inte fatta det. Min tid har runnit iväg, och min ensamhet räckte i fem dagar.

Åke,Mattias och nu är jag hemma hos Daniel, visserligen så får jag vara själv 8-10 timmar om dygnet, då spenderar jag min värdefulla tid på att titta på avsnitt.

För det finns typ ingen chans till det senare i livet.

Läxorna, dom har väl gått sådär under lovet, det är mest svenskan jag behöver bli klar med, så får arbeta med den idag (om jag inte "glömmer" det), problemet är bara att jag inte vet vad jag ska skriva..