Japp, en urusel dag egentligen, som fått mig att vilja krypa ut ur mitt eget skin och skrika, inte efter hjälp utan efter benådning av mitt eget psyke.

Jag mår dåligt, jag vet varför jag mår dåligt, jag pratar med folk för att jag mår dåligt, jag försöker må bättre och jag ger verkligen inte upp.

Lite svårt att inte ge upp när man känner sig så usel som jag gör, speciellt när dom man umgås är 1000 gånger så smartare, inte för att jag verkligen tror att dom är super smarta, alla är smarta på olika sätt, men nu menar jag skolsmart, och internationelt smart. Dom kan saker som jag bara trodde att folk som tittade på nyheterna vet, och dom kan samtala i en över smart kombination av händelser, nu och då, dra slutsater, skämtar på ett språk jag ibland inte förstår, men jag vill förstå.

Det är tufft att känna sig dum, och speciellt när man vet att dom andra också tycker att du bara är i vägen, för det är så det känns nu förtiden, att jag bara är i vägen för folks framsteg, att man inte kan ta ett steg tillbaka och räcka ut en hand och säga "vi hjälps åt!", för ibland är det allt som behövs för att jag ska må bra, att veta att jag egentligen inte är ensam i allt, att folk vill hjälpa mig nå mina mål när jag själv låser in mig.

Jag vet att jag kan lära mig att förstå allt, och som sagt, jag tänker inte ge upp.

Botten är inte ens i närheten än, det här är bara en svacka och jag kommer ur den.

Och dom jag saknar som mest är egentligen Åke och Daniel, mest Åke faktiskt, jag saknar att ha min klippa, mitt ankare som stoppar mig ifrån att crasha in i isberget, tjejen som läker mina sår, och gud, jag har många sår. Jag saknar hur du brukade pussa bort alla mina problem, fick mig att le och slå lärarna i ansiktet med mitt arbete, hur du peppade upp mig efter skolan, hur du fick mig att fortsätta.

Jag går ut ur klassrummet, jag är vilsen, och det är inte förens efter jag inser vad jag letar efter, friden du alltid erbjöd, den finns inte någonstans förutom i din varma famn, jag saknar våra små stunder i mitt rum med musiken på, bara babbla om allt möjligt, till och med läxor.

Det känns som en dröm, att kunna se dig varje dag är en dröm, ett minne. 

Och jag saknar dig så förjävligt mycket, jag behöver dig min syster, my guardian angel.

Nyss gjorde jag klart historia uppgiften nummer 1, bara om romarikets fall nu då.

Ska sova, det kan behövas.

Har fått ont i ryggen igen, kanske är sängen trots allt?

Eller faktumet att jag knappt får vila förutom på kvällen?

Aja, morgondagens problem.

Godnatt ♥