Pappa och jag åkte till biblioteket som avtalat, men det blev inte så mycket plugg, pappa blev lite förvirrad då och då.

Och tillslut började Liana gråta och vi var tvunga att åka hem för att få henne att sluta, som vanligt.

Men fick min belöning i form av en dejt med min prinskorv, McDonalds, bio, 2-4 timmar för oss själva..

Om det inte var så att pappa stannat kvar på Heron för att Liana ville träffa mig, men dom skulle inte vara i närheten av oss, som om vi kunde sluta speja omkring för att vara säkra på att dom inte var inom synhåll.

Jag kan inte kyssa en kille framför min pappa, dels för att jag antagligen skulle få skäll..senare.

Vi fick i alla fall vara ensamma på bion, eller tja, omringade av 45 andra människor... men annars, helt ensamma.

Pappa stannade på Heron tills filmen var slut och sen skjutsade vi Daniel till stationen, även fast tåget inte skulle gå fören 30 minuter senare, men vi kan ju inte ha min pojkvän hemma hos mig? Nej fy!

Men dom där timmarna räcker aldrig, man vill ju alltid ha mer! Och jag ville så hemskt gärna sova intill Daniel igen, bara känna hans värme igen och hans trygga famn.. istället skällde pappa ut mig inför prinsen och förstörde dom sista 30 minutrarna.. fattar inte att han gjorde det.

Och inte nog med en gång, sen skällde han ut mig igen på vägen hem.

Men jag är stolt över mig själv, för första gången så skrek jag inte emot honom, jag bad honom inte skjutsa hem mig, jag sa några saker (inget ens i närheten av vad jag brukar) och föll några tårar i tysthet. Jag kan inte låta bli att gråta, men ibland är tystnaden lika bra, för idag, så höll jag tyst.