Jag tror alltid att det är fredag antingen idag eller imorgon, ser nog hemskt mycket fram emot lovet.

Som jag kanske sagt förut så har jag mått rätt så dåligt nuförtiden, och idag var det kaos.

Det hela började med extrem träningsvärk i både lår och rumpa, kan inte förstå varför heller.

Fortsatte med att jag kände mig lite utanför, men det brukar jag alltiid göra, attentionwhore?

Och jag brukar inte låta det påverka mig, men idag orkade jag inte ignorera det och blev istället nedstämd, dagen fortsatte med att jag tog en sallad till lunch, och åt ensam, för tjejerna får sovmorgon tills 12 på onsdagar, fuckers. Vilket lämnar mig ensam i skolmatsalens kaotiska miljö. Så mamma och bestämde att jag istället kunde gå och äta ute varje onsdag, problemet är att min budget är på 50 kr per vecka, inte så värst nyttiga och bra maträtter att få tag på.. så antagligen kommer det bli en "sallads-onsdag" på Hemköp.

Men det värsta var nog vid fysiken, jag förstod inget, och sjuksköterskan har nog rätt, jag sätter WAY för mycket krav på mig själv, att jag ska vara lika smart som Tessî och Ronja, men det behöver jag inte vara, dom gillar mig ändå för den psykopatiska personen jag är, och även fast jag tvivlar på det, tycker dom att jag är smart på ett annat sätt, vilket hjälper mig ibland, bara ibland. Så efter allt misslyckande de här veckorna orkade jag nog inte mer, jag började nästan gråta efter att jag ringt Daniel inne på tjejtoan, så jag gjorde det jag brukar göra när jag blir nere, jag ringde Åke.

Hon lugnade ner mig, tills jag kom till sjuksyster för att få Ipren, då brast nästan allt, jag ville gråta, men som alla vet, så kan jag knappt låta mig själv gråta framför andra, jag vet inte vad det är, men jag känner mig tryggare hos skolsyster än hos kuratorn.. känns bara som om hon försöker analysera mina problem så fort som möjligt medan sjuksköterskan mer säger "ta din tid, vi fixar det här!".

Och kuratorn försöker få mig att överväga att försöka bli av med ångesten, men jag vågar inte.

För vem är jag utan min ångest? Det är någon Stockholms syndromigt, jag hatar den för vad den gör emot mig men jag kan inte föreställa mig ett liv utan känslan, det blir inte jag då.

Ångesten har blivit en del av mig, alltid varit och utan den skulle jag inte veta vem jag var, kanske skulle det bli enklare i livet, men just nu är det bara så främmande, och om det inte är ångest kommer jag bara må ännu sämre, den är min trygghet, jag kan inte leva utan att veta om mina problem.

Och under lektionen märkte Tessî och Ronja att jag var nere, och Tessî frågade mig vad det var, hon visste redan bara av att se på mig att det där gällde mer än dåligt, jag skulle vilja se mig själv igenom hennes ögon, för jag ville bara gråta, mitt framför alla, i korridoren, i klassrummet, men min stolthet hindrade mig, som vanligt.  Men sanningen är ju att jag knappt vet varför jag mår såhär, eller rättare sagt, vad av mina problem som orasakar det, antagligen alla, jag har trackat ner på mig själv den senaste tiden.

Det var så gulligt att Tessî försökte göra mig glad igen, och med dom så mådde jag lite bättre, jag kunde le.

 

Efter skolan så övertygade dom mig att dra ner på stan med dom och kolla in lite kläder, det var nog en av de roligaste shoppingstunderna, har många, som när Åke och jag shoppade loss i Norrland och när Pea, jag, Douglas och Eliz shoppade på H&M, mest Pea delen, men vem hade vetat att en BH skulle passa så bra på Dogge?

På bussen träffade jag Klara, och vi snackade hela vägen som vanligt, vilket får mig alltid att antingen känna mig pigg eller deprimerad när jag går av vid min hållplats.

Men detta kommer kanske chocka en del, jag gjorde matte när jag kom hem, och jag fattade faktiskt!!

Så nu förtjänar jag resten av kvällen ledigt med en bok, eller ett samtal med en viss kille som har mitt hjärta i sina händer... ♥

 

Ber om ursäkt för det förjävligt långa blogginlägget.. bilderna är min ursäkt...♥