Detta inlägg kommer bara handla om mig och min pappa.

Visst är det svårt att tänka att du ska åka, det är darför jag inte tänker. Men tanken letar sig in i alla fall.

Jag gråter inte, för jag vet hur sårad du blir av mina tårar. Jag vet att du vill stanna, här hos mig.

Jag vet hur mycket du älskar mig, hur mycket du hatar att du inte kan ge mig allt jag vill ha.

Men pengar spelar ingen roll, vi spelar roll. Vi kommer höras, träffas och se varandra ungefär varje dag ändå.

Kanske inte träffas i verkligheten men jag tar det jag kan få. Jag vill inte missa Lianas uppväxt och nu förstår jag hur Pooyeh & Parham känner varje dag de ringer till er, vilket jag tycker är sjukt irriterande.

Men jag kanske kommer bli likadan nu när jag vet, att du inte längre finns 30 minuter bort från mig.

Att se livet du och jag delat packas ner är svårt, det raderar min uppväxt, en del av min personlighet.

För ett halvår sen ville jag göra om i mitt allt för barnsliga jag, men med dig är jag den delen jag ofta inte visar upp här hemma, den lilla Sara med världens största leende. Vi bråkar ofta men vi ler i hemlighet tror jag, för vi är lika envisa båda två, precis som mamma brukar säga om oss.

Jag har ärvt ditt intellekt, din hy, dina ögonbryn, dina öron, din envishet, din passion för det du gör, ditt humör & din passion för tecknade serier och barnslighet. Men mest av det jag ärvt från dig är din själ, en del av ditt hjärta som sitter djupt inne i mig också och ler åt dig varje gång du hämtar upp mig, eller är arg på dig för att du gör något dumt som sårar mig, du förstår mig inte alltid, men du är expert på mig annars, du får mig alltid att le när jag var liten och var sur,arg eller ledsen, speciellt när jag var arg på dig. Men dom senaste månaderna har jag kämpat för att du inte ska få mig att skratta åt dig när jag är arg, för jag vill att du ska se hur jag har det.

Att jag menar allvar med det jag menar om våran framtid, jag vill ju att du ska stanna.

Vilket barn vill inte det? Jag hatar att alla snackar om hur synd det är om mig, jag vill inte ha medlidande.

Vilket jag ibland vill ha, okej väldigt ofta. Dom får mig att se dig som död, vilket jag aldrig vill!

Jag har dampat på mina vänner för att få ut min förvirrade ilska och sorg. Vilket gör att jag inte deppar inombords, det är inte heller tomt. Men när de pratar om dig blir det tungt i hjärtat.

Du är min bästa vän, du har alltid vart där för mig, du är som en mamma, en vän, en pappa, ett geni och en nalle björn, jag älskar att äga ut dig på matte eftersom att jag känner mig som smartast då.

Jag vill att du ska vara stolt, men det är inte bara darför jag kämpar så hårt för mina betyg.

Jag är orolig för min egna framtid, som du önskar för mig vill jag vara 100 % säker på allt.

Du ser ett E som en besvikelse, först tänker jag på din seriösa blick, sen tänker jag på "tänk om jag bara behövt de där fem extra poängen för att komma in på min linje?" Det skrämmer mig men du lugnar alltid ner mig.

Folk eller mina vänner kan se dig som en idiot som lämnar mig eller kräver så mycket av mig. Det är nog mitt fel, du vet hur dramatisk jag kan vara ibland.

Jag älskar dig, även om du är här eller där.

Vi behöver inte vara nära varandra helatiden för att veta att vi har varandra. Vi ses snart igen pappa.