Sitter här och har skickat sms på sms som ingen tycks svara på och ensamheten har blivit större än någonsin.
Varför är jag nu helt desperat för att höra att folk bryr sig om mig, varför vill jag alltid känna om personerna är verkliga.
Rädd för att släppa taget ifall dom skulle försvinna ?
Jag klänger mig fast vid mamma nu igen som jag gjorde förut och det sliter på oss båda.
Varför just nu av alla tidpunkter?
Det jag trodde att jag kommit över är tillbaka som en drog om bekräftelse jag måste få.
Jag vill inte känna såhär, vrede, sorg eller smärta skulle vara så mycket bättre än den plågande ensamheten som jag bär på.
Den smyger sig på mig som en tiger som jagar ett byte och fäller mig, men sedan skrattar åt mig och låter mig springa iväg, bara för att kunna fälla mig igen, och igen.