Jag är nerslagen, nästan på botten av mig själv, missnöjd och besviken.
Har ni sett målet någon gång och vara så nära att man kan nästan känna det innan motståndaren springer före dig och du inte längre är med i spelet.
Ibland krävs det bara ett svar, en fråga för att dra ner dig, ibland tusen.
Jag vet att jag kommer resa mig igen, försöka mer tills jag lyckas, för jag ger inte upp.
Vad vore jag utan min envishet?
Så låt mig drunkna i självömkan, såsom bara idag!
För imorgon ler jag igen med hoppet svävande omkring mig, hoppet om en ny dag med nya möjligheter!
Men nu kan jag bara fokusera på en sak som kan lyfta upp mitt humör, som alltid gör mig glad.
Mitt skrivande, min passion, en del av min själ.
Pussinuss Sarreh ~