Jag brukar försöka hålla det proffsigt, tror jag åtminstone.

Men nu ska jag göra det jag antar att jag är bäst på, att bara skriva av mig om hur jag känner förtillfället.

Ångest, låter så fult men är ändå så starkt. Känslan av att inte kunna göra något du vill pga att den håller dig tillbaks, ju mer du kämpar, destro mer puttar den tillbaks, ibland känns det som om jag fan inte har en chans.

Antingen kan jag göra det, eller inte - det värsta är att jag knappt har ett val.

Och mitt största problem i vardagen och eventuellt hela mitt liv är att jag skjuter upp saker.

Kompisar, läxor, städa mitt rum, blogga, min bok, lektioner, raster eller vad som helst. 

Och min talang för att ge upp för lätt ibland, ta den enkla vägen i saker - tack gode gud att jag är envis också, men det har försvunnit rätt så mycket under åren. Jag har lärt mig att acceptera att jag inte alltid kan få saker på mitt vis och nuförtiden ger jag bara upp om det, ett simpelt okej duger.

Samt så har jag väldigt dåligt självförtroende om min bok just nu, det känns som om jag tappat förmågan att skriva, tappat förmågan att utveckla saker, skapa en bild. Det känns entonigt och tråkigt.

Jag vill inte se det jag skriver, jag vill inte höra någon läsa det högt, eller ens läsa det. Tanken får min mage att krampa ihop sig till en boll som tvingar mig att huka mig ner för att inte spy upp all besvikelse och ångest som fastnat i bollens kletiga nät. Jag har lust att bara kasta mitt arbete i sopptunnan och aldrig se mig om.

Men ännu än gång så är det att ge upp, och jag lovade både mina vänner och mig själv - Att.jag.inte.skulle.ge.upp.på.det.här! - och då får jag väl hålla mitt löfte.

Danne har pratat med mig, och sorgligt nog fått all ordgalla över sig, men som den toppen vän han är fick jag en uppmuntring och en uppläxning ♥

- I'm out.